Jodå visst överlevde jag en operation oxå, mig tar man visst inte kål på så lätt.
Allt gick bra, lite onödigt strul med huruvida operationen skulle ske
under narkos eller ryggmärgsbedövning.
Jag hade blivit lovad att få sova,
visserligen motvilligt från min sida men ändå bättre än det andra alternativet tyckte jag.
In på operationen, där man ligger tämligen utlämnad o i mitt fall väldigt nervös,
travar en burdus herre in o säger att han inte tänker söva mig.
Han tänker inte ta på sitt ansvar att söva en sån stor kvinna.
Så stor är jag väl ändå inte????
I så fall får jag själv ta ansvaret med de risker som medföljer, är jag bredd att göra det?
Vad svarar man när man är livrädd för båda alternativen men har peppat sig själv för en narkos??? Med hjälp av en lugnande o mycket förstående sköterska, tack o lov,
så kommer vi överens om att det trots allt blir en ryggbedövning
men att hon ska ge mig så mycket lugnande att jag kommer att vara helt borta ändå.
Vilket sen i slutändan blev en bra lösning,
men den burduse narkosläkaren skulle jag allt vilja ge en riktig uppsträckare!
Under titthålsoperationen tömde de sedan mitt knä på en massa vätska
o putsade till en fransig menisk.
Det visade dig att knäet oxå var kraftigt inflammerat
o man var tvungen att ta bort en del vävnad för att kunna komma åt menisken.
Benen dagen efter op...
Status idag tio dagar senare är att knät känns förvånansvärt bra,
i vila knappt nån värk alls,
men lite värre när jag går o står lite mer.
Sen är det ganska svullet o stelt fortfarande.
Jag har börjat jobba lite grann, några timmar både igår och idag.
Sakta men säkert blir det bättre o bättre.
Solen skiner,
vi har börjat vårstäda i torpet.
Den värsta råttlorten är borta,
den unkna vinterlukten utvädrad
o vi har släppt in lite vårsol...
Det finns hopp både om ett friskare knä
o en ny härlig torparsäsong!!!
